Vänner

Ever since I was eight or nine, I've been standing on the shoreline. Always waiting for something lasting.

Visst är det synd? Visst är det synd att man på lågstadiet ansträngde sig för att bygga den finaste och mysigaste kojan i hela skolskogen med en kompis, en kompis som sedan förstörde hela kojan när man blev osams?

Och vi lever alla i ovisshet, ovetande om att kompisar vi har bevarar våra hemligheter till en viss punkt. Punkten = Att bli osams eller att hitta en ny, roligare kompis.

Allt är och kommer alltid att vara samma sak. Det är synd. När man var 16 och skitsnacket regerade i högstadiets korridorer visste man (trodde man) att allt en dag skulle bli bättre, renare och ärligt. Det blev aldrig så, det blev bara värre.

Så nu sitter jag här efter att ha gett en kompis tusen chanser av "Snälla gör det inte igen" och också ha fått responsen "Nej, jag lovar". Men du lovar ingentind, ord är bara ord och handling står alltid högst upp på listan. Det är, som jag sa förut, synd. Eftersom att du i vanligtvis är en underbart rolig människa, men en människa som aldrig mer kommer att få tillbaka den tilliten du en gång förlorat.

Åh vad jag hoppas att du inte ger efter en gång till, en vacker dag får du en smäll av någon som har noll tolerans, och det kommer inte vara jag. Det kommer vara någon annan, någon närmare, ett sår som är försent för att läkas.

Tänk på det. En andra chans är ett under, en tredje ett mirakel.